Asså , jag har funderat på en sak . Ska man alltid behöva gå omkring och tro att man inte duger ? Svaret jag har kommit fram till är nej . Varför skulle man ?

Lite från mina tidigare år som jag kan berätta för att folk ska förstå mig ;

När jag började sjuan så hade jag ungefär 1 vän som jag var med . Jag var typ emo och jag var aldrig med någon utan satt med min mobil eller pratade med min enda vän . Som var en pojke dessutom . Jag gillade att vara ensam men min mamma undrade alltid varför jag aldrig tog hem någon . Men vem skulle jag ta hem ? Okej , jag ska inte säga att jag mådde dåligt för det gjorde jag verkligen inte , jag mådde bra och hade en jättebra kompis .
Sista terminen i sjuan blev jag vän med Erika , jag vet fortfarande inte hur det gick till .
Min vän skulle då sluta i våran skola men då hade jag ju Erika iaf .

I början av åttan så började jag umgås med en tjejgrupp , jag hade då gått ifrån mina emofasoner helt och hållet . Jag var med dessa flickor hela tiden , men det visade sig att vi var för olika och jag hamnade i massvis med bråk . Det var då jag började umgås med Madelen , Madeleine och Annica . Jag tyckte att det var hur kul som helst , för de skrattade alltid och verkade ha så kul och jag kände mig som en i kretsen när jag vara med de . Jag menar de är populärast i skolan så jag var lite stolt över att de ville vara med mig . Jag fortsatte att umgås mer och mer med de här flickorna och blev bättre och bättre vän med de . Men sedan efter sommaren så hade jag inte umgåtts så mycket med flickorna så vi började glida ifrån varandra och jag började umgås med Elin .

Nu i nian så är jag nästan alltid med Elin , men jag är även med " tjejgruppen " och " flickorna " . Sedan är jag med Philippa och jag umgås också mycket med åttorna .
Jag kan nu umgås med alla och det är viktigt för mig . Jag har vunnit otroligt mycket under mina år på högstadiet och mycket är nog tack vare Madelen , Madeleine och Annica . Om jag inte hade umgåtts med de så hade jag aldrig vågat göra någonting . Tack flickor !
Sedan tror jag att även Elin har hjälpt mig . Det var hon som lärde mig att säga exakt vad jag kände . Utan henne hade jag aldrig vågat berätta för t.ex Philip vad jag kände för honom . Jag har lärt mig mycket av henne .
Tack gumman , min allra bästavän !

Så jag har alltså gått från emo / ingen till någon som kan umgås med alla . Det är en ganska stor framgång för mig . Nu vågar jag säga vad jag tycker , vad jag vill och hur jag känner . Förut visste jag inte ens om vilka mina klasskamrater var . Jag vet inte hur mycket jag mer jag har att skriva , tack till alla som har hjälpt mig .
Puss ! ♥